Paradiset
Känslan man får inom sig när man är på en plats där alla vill en väl <3
Jag mår alltid bra när jag är i Kristiansand hos min mormor och morfar, de sprider en sån underbar glädje och kärlek runt sig och de har en stor plats i mitt hjärta. Vi fattar alltid runt mycket jag Mattias och barnen, stranden, staden, besöker släkt, djurparken m.m men man känner alltid att man har hela själen laddad med energi och lycka. Nu sitter jag i bilen på väg hem, jag gillar mitt hem men det finns så mycket runt en som tar så mycket energi. Jag kan inte annat än längta tillbaka till paradiset.
En sak till som väntar är min 30- årsdag......, usch!!!
Livets gång
Usch jag gillar verkligen inte att folk blir äldre. Jag har varit väldigt skonad från döden. Ingen nära familj har dött, även fast det var väldigt nära att min sambo gjorde det för några år sedan :( Tack och lov finns han kvar hos mig idag. Min morfar som betyder otroligt mycket för mig har under ett års tid blivit väldigt dålig. Eftersom moror och morfar bor en bit i från mig så går det lite tid mellan besöken. Sist jag var där blev jag helt ställd över hur föråldrad han hade blivit på bara 4 månader, det var så hemskt att se. Ska jag vara ärlig så tror jag inte min morfar har så länge kvar hos oss och det är så hjärtkrossande. Han är en stor ljuspunkter i mitt liv och jag har så många fina minnen från jular och somrar hos dom. Vi pratar regelbundet i telefon, varje vecka brukar det bli och båda är alltid så intresserade i mitt liv, hur det är med barnen, hur det går i skolan och hur jag mår. Ibland känner jag att det är dom ända i världen som bryr sig om mig <3 och barnen avgudar dom och älskar att åka dit. Det kommer bli en stor sorg när dom är borta.
Jag hatar livets sista hållplats måste komma
Ensam :(
Jag har en underbar familj som ger mig så mycket glädje och kärlek. Min sambo jobbar borta från måndag till torsdag. Under tiden han är borta så är det jag som sköter hemmet, skola och allt som tillhör en barnfamilj. Jag tycker väll att det går ok men man sliter ju otroligt mycket och känner att man inte riktigt räcker till, både som sambo och mamma. Något som jag ofta tänker på är hur ensam jag verkligen känner mig, har ingen kompiskrets alls längre, har liksom valt bort den delen sen jag fick sambo och barn. Ja vad säger man.... Får väll skylla mig själv tänker jag. Nu ligger jag här i sängen alldeles ensam, kusligt tyst i huset. Barnen är hos sin mormor och morfar och min sambo jobbar i Oslo, inte ens katten är här hos mig.....är väll lika bra att sova.
God natt